Pain In The Ass

Jag är som en farthinder, ett stillastående men som inte flyttar sig, även fast vägen jag står på kan ta mig dit jag vill.

Hur man på bästa sätt ska respektera sig själv för den man är och det man vill? Fråga mig inget sånt för svaret finns inte, inte här.

Att veta vart man ska och hur man ska ta sig dit är en gåva.
Att ha motsatsen till detta, inget mål, ingen lösning.
Det är där jag sitter.
Om man vill ändra alla vanor man med tiden dragit över sig så krävs något ordentligt, en vilja som för tillfället inte infinner sig hos mig.
Den gömmer sig längre in viljan, ibland kan jag känna den vibrera.
Jag kan känna vad den skulle åstakomma om jag kunde släppa fram den.
Men den är fast, tillbaka hållen av alla dessa vanor som får mig att fortsätta på samma spår. 
Jag veta alla mina brister, och om jag skulle vara stark nog skulle jag slå mig fri från dessa och plocka fram den personen som jag vill vara, den personen som planerade sitt liv ordentligt så hon inte idag skulle stå utan direktioner åt något håll.
Den människa som skulle veta vad som var ont och gott för själen och därför inte utsätta sig för utnyttjande och destruktiva handlingar.
Den människan som kände stolthet för vad hon har kunskap om.
Vara stolt för det hon kan.

Dessa känslor infinner sig ibland, då jag kan känna mig stolt, då jag starkt kan säga att det här vet jag och det här kan jag.
Men jag känner att just nu är allt för stor del av mina gångar motgångar och inte framgångar!

Det har hänt allt för många gånger att modet har infunnit sig och fått min vilja att slå igenom.
Jag har sagt nej, jag har jobbat på de saker som enligt mig förstör mitt självförtroende och mitt liv.
Men på något sätt, när det inte har hänt tillräckligt fort så har jag gått tillbaka de det gamla. För orken att driva igenom en förändring är för liten för att lyckas.

Varför är det så?   
Varför kan man inte bara ta tag i livet och bestämma sig för det här är NEj och det här är JA?