Pain In The Ass

I tisdags så satt jag på pendeln ungefär vid halv sju på morgonen. Får ångest för att jobbsitationen och hundarna, allt jävla ihoppusslande. Börjar i vanlig ordning att tänka ut lösningar. Lösning nummer ett: Sälj djuren. Börjar tänka hur detta skulle gå till, lämna ess till uppfödaren, skylla på allergi, hon skulle sedan omplacera henne. Svante skulle ut på blocket. Tänker mig situationen när nya ägaren ska hämta ess, åker iväg med henne i en främmande bil. Kommer sorlig låt i hörlurarna. Börjar gråta. Börjar gråta på pendeltåget!

Alltså inte hulkandes, utan mer tysta tårar längs kinderna. Får hejda mig när en kvinna mitt emot mig ser ut att vilja trösta mig och ta mig i hennes famn.

Och idag på tunnelbanan så sätter jag mig bredvid en tjej i min ålder som har en likadan piercing som mig. Och då startar vi någon sorts piercing tävling (!) Jag börjar frenetiskt hålla på med mig, snurra och pilla osv. Sen tar jag upp lypsylet och ska på något överambisöst sätt försöka använda det utan att komma åt ringen. freakshow!

Börjar bli lite orolig över mina håkanflicks så jag skickar med nya skivan så ni kan börja lyssna.

Tänk 3,6 7. <3