Pain In The Ass

Har tänkt hundra gånger att jag ska blogga och har tänker lika många att jag ska låta bli, eftersom det finns för mycket för att det ska bli något vettigt av det. Men man ska väl börja någonstans. Börjar plugga på måndag. Svenska språket/nordiska språk A på heltid. Känns bra, omväxling, pröva på något nytt och allt det där. Längesedan jag inte läse på distans. Är ganska nervös. Tänk om de andra barnen inte gillar mig?
Jag förstår att det verkar så otroligt trist och konstigt att vilja hålla på med svenska och grammatik på heltid, men serrni, jag ska förklara varför jag är så otroligt förtjust i det. Läser en bok som liksom träffade mitt i prick hur jag tänker. Jag förstår för övrigt också om ni låter bli att läsa förklaringen med, men det är lugnt! ;)


Franska med madame Maigre kan sammanfattas i en enda lång rad tekniska övningar, oavsett om man sysslar med grammatik eller textläsning. Med henne kan man tro att en text har skrivit bara för att man ska kunna identifiera gestalterna, berättarrösten, miljön, handlingen och så vidare. Jag tror att tanken aldrig har slagit henne att en text framför allt är skriven för att läsas och framkalla känslor hos läsaren. Kan ni tänka er att hon aldrig har ställt oss frågan: "Tyckte ni om den här texten (eller boken)?" Och det är ändå den enda fråga som skulle kunna ge mening åt allt prat om berättarperspektiv eller narrativ konstruktion...
----
Personligen tror jag att grammatiken är en ingång till skönheten. När man talar, läser eller skriver känner man på sig om man har uttalat en vacker mening eller om man håller på att läsa en. Man har förmågan att känna igen en vacker formulering eller en vacker stil. Men när man lär sig grammatik får man tillträde till en annan dimension av språkets skönhet. Att läsa grammatik är att bena upp språket, undersöka hur det är konstruerat, se det i all dess nakenhet på något sätt. Och då är det underbart, för man tänker: "Vad bra det är gjort, vad det är vackert!", "Vad det är starkt, fyndigt, rikt och subtilt!". Bara vetenskapen om att det finns flera slags ord och att man måste kunna dem för att avgöra hur man ska använda dem och hur de är förenliga gör mig förtjust. Jag tycker till exempel inte att det finns något vackrare än språkets grundtanke, att det finns substantiv och verb. När man vet det har man redan grepp om kärnan till alla meningar. Är det inte underbart? Substantiv, verb...
----
"Jo", sade jag, "har man läst Jakobson inser man att grammatiken är ett ändamål i sig och inte enbart ett medel: den är en ingång till språkets struktur och skönhet, inte bara en grej som är till för att man ska klara sig i societetslivet.
----
Och på hemvägen tänkte jag: Stackars alla enfaldiga personer som aldrig får uppleva vare sig hänförelse över språket eller dess skönhet."

/ Tjejen med lite för många nördpoäng just nu.