Pain In The Ass

Har i smyg samlat lite saker i en bok.
Planer så att säga.

Sitter och knåpar ihop ett mejl, som jag ska skicka runt till uppfödare jag gillar.
Det är inte, hej jag vill ha en valp från din nästa kull mejl. Utan hej, det här är jag, får jag komma på besök och bli uppskriven som intressent till dina kommande kullar, ungefär.

Iallafall... I boken har jag listat namn. Som jag klurat på, eller som bara ploppat upp i mitt huvud. Jag tror jag har bestämt ett. Namn är viktiga, och måste ju vara individsanpassade. Men jag har ett som man kan böja till båda könen, och fasen vilket häftigt namn. Ska absolut inte skriva det på internet så någon fuling kan sno det!

Har skrivit upp små träningstankar och planer där i. Sånt jag vill ha gjort annorlunda än tidigare. Och ideer på inlärningstekniker. Små belöningstekniker till vissa moment och större planer på hela beteenden.

Ska leva vidare lite i det här nu, inget förhastat eller korkat. Utan planera kan man ju göra länge. Så allt blir perfekt när det väl blir verklighet.

Jag älskar hundar.
Det har slagit mig ännu mer nu när träningssäsongen infunnit sig. Efter en full dag av hundträning vill jag ändå gå ut och lägga ett spår. Jag vill köra ett vallpass. Jag vill träna apportering med nytänkta tekniker. Hundarna ligger trötta och sover, medans det spritter i min kropp av motivation!

Det är lycka att träna hund. Sen att min hundvardag är vad man skulle kunna kalla en tragisk katasrof i tid och otid. Det känns ändå som att mitt intresse och glädjen i att få träna fina glada hundar håller i sig. Igenom allt det tragiska och igenom allt det jobbiga. Det possetiva lyser igenom det negativa. Och jag känner mig trygg när jag har mina fina hundar brevid mig. Inte ensam, inte svag.